För ett år sedan så låg min moster på sjukhus med njurar som inte fungerade, bland mycket annat.
Och jag var så sorgsen då för min student närmade sig och jag visste att hon ville vara med.
Jag höll hoppet uppe för hennes skull, mammas skull och för min skull.
Intalade mig hela tiden att allt skulle ordna sig, att allt skulle bli bra.
Det blev inte bra och jag förlorade en moster.

Nu ett år senare så verkar historien upprepa sig. Min farfar ligger på sjukhus med njurar som inte fungerar.
Och jag vet inte om jag ska hålla hoppet uppe ännu en gång och riskera att rasera det igen.
Eller om jag ska ställa in mig på att det värsta kan hända.
Men lika rädd som jag är för att historien verkligen ska upprepa sig igen om jag tillåter mig att hoppas, lika rädd är jag att den gör det om jag inte hoppas.