Känslan av att jag sitter hemma medans mitt liv passerar har varit ofrånkomlig hela dagen.
Just idag av alla dagar hade jag ett behov av att få planera, känna mig lite upptagen. Kanske är det därför jag inte ens orkar låtsas att jag är nöjd med dagen?

Vad hände med söndagarna då jag avskydde allt som hade med planer att göra, då det enda jag verkligen ville var att ligga framför teven och se på skitprogram efter skitprogram och var fullt nöjd med det?

Jag antar att jag är avundsjuk på alla andra, som tycks ha allt att göra och absolut ingenting att bekymra sig för. Förmodligen så bidrar det faktum att jag inte har någon bra bok att försvinna in i just nu, det har alltid fungerat.  I böckernas värld, med deras hjälp har du en ursäkt för att få skratta, för att få drömma och för att få sörja och vara ledsen. Det är så lätt just då att inbilla sig att man känner med karaktären när det i verkligheten är ditt eget hjärta som behöver få andas.

Jag har letat efter en stunds ensamhet i flera veckor nu och när jag äntligen får den så vill jag inte ha den.
Det verkar som att det är stunderna då jag har som mest att göra, har folk omkring mig och inte riktigt klarar av det som känslan av att gråta ut är som mest påträngande.

Ska det alltid vara så?

" My dear little baby
Though i'll never know
The colour of your eyes
The sound of your song
I will get along
And i'm complete
Though it just happened to me
Just happened to me
Just happened to me "


(7/3) Förlåt mig.