Jag väntade på dig. Så länge.
Längtade och tvingade hjärtat till jämna slag.
I takt efter ditt, som en dans
men alltid utan partner.

Min hand som låg öppen för din.
Jag följer linjerna nu.
Som bekanta penseldrag, men motivet har suddats ut.
Eller målats över.

Jag kan inte minnas hur det var,
kan inte koncentrera mig.
Detta oväsen i mina öron. Ett nyvunnet ordförråd.
Ljudförråd.
Ett hjärta i bitar.

Vad kommer först, ljudet av tusen skärvor.
Slagen som inte hörs.
Jag har legat här länge nu. Så länge.
Väntat med att känna efter, rädd för att resa mig upp.

Du kommer alltid tillbaka.
Med dig har du saltet, det oförutsägbara.
Det onämnbara.
Jag har kännt smaken av det länge nu.

Så länge.


MCR 2011-08-12

I heard his voice today
I didn't know a single word he said
Not one resemblance to the man i met
Just a vacant, broken boy instead

Begav mig till Stacketorp för en fotodag hos Jimmy.







Frasse var också med såklart...

Kände för lite mörkare färger här nu när sommaren har sagt adjö.
Tycker det blev rätt fint ändå men är som alltid såklart sugen på att göra något riktigt fint med designen, men det tar sån tid bara.

Jag vet inte riktigt varför jag sitter uppe egentligen, jag är var lagom trött för ungefär 2 timmar sen, nu är jag bara löjlig känner jag. Marsch i säng med mig.

Idag känner jag mig uppgiven och lite vilsen.
Det känns som att jag andas, går, står ,ler och låtsas. Allt bara för att jag inte vet, inte orkar göra något annat.
Jag har ingen lust att riva upp känslor.
Men samtidigt måste man få lätta sitt hjärta ibland.
Och om det då innebär i en blogg på internet så får det bli så.
Jag bryr mig inte om vem som läser, se bort om du vill. Dessa orden är inte för dig.
Det här är för min skull. För mig.
Jag behöver skriva av mig och att publicera dikt efter dikt på sockerdricka räcker bara så långt.

Är det så att man alltid måste vara glad? Att finna sig?
Det känns som att jag blir överkörd och bara står och ser på. Varför?
Det hjälper inte att gråta, inte heller att bara låta det va.
Men jag bävar inför att behöva göra mig förstådd.
Varför kan jag inte bara få tala och få höra att det är okej.

Inte ens för mig är det lätt att bena ut grunden bakom detta virrvarr av känslor och tankar.
Jag tror inte jag förstår själv.
Jag vet inte om jag vill.
Det känns som att jag så många ord som trängs i bröstet men jag kan inte förstå dom längre.
Jag har tryckt ner dom så länge att innebörden har tappats bort.

Jag har funderat på att starta en annan blogg. En anonym blogg.
Där ingen vet att det är jag, där jag kan skriva vad jag vill, precis vad jag vill.
Utan att någon sitter och tror att jag riktar mig mot någon annan än mig själv.
Jag kanske borde göra det.

Jag är så otroligt trött på att censurera mig själv.

Här sitter jag vid datorn och drar mig för att gå ut i regnet (igen).
Men förr eller senare måste jag, har ett paket som väntar på mig på OKQ8 med fina skor i.
Jag bestämde mig för att beställa skorna som jag dreglade över häromdagen efter att jag inte hittat dom på Köpstaden.

Enligt Emils sms så går det bra och dom har visst sett en borg, men efter en stund kom även ett erkännande att dom gått vilse i morse men att dom nu var på rätt spår igen.
Så är det när man gör en vandring utan karta.
Nej men hoppas dom har en rolig vandring eller mandomsprov som mamma kallar det:P

Nu ska jag gå bort och ta ner min trötta katt från elementet där hon tryckt ihop sig och stjäla lite gos.
Efter det blir det världens bästa bot mot tråkigt väder... Mammas hemmagjorda pizza!