Ibland känner jag det som att luften går ur mig.
Ingenting fångar min uppmärksamhet, allting blir helt stilla och jag är ensam med mina tankar och mina andetag.
Jag kan skulle kunna sitta så i timtals och stänga världen ute.
Krypa tillbaks i i mig själv och bara tänka.

Jag stirrar mig blind på väggen och ingenting, absolut ingenting kan störa mig just då.
Det är som om jag är inne i en annan värld, en värld av minnen, av känslor och av självrannsakan.
Jag kan känna inom mig hur jag står och väger nyckeln till mitt inre i handen och funderar på om jag ska låsa upp mitt hjärta och själ lite till idag eller är det för farligt?
Borde jag kanske skaffa ett till lås?

En bild av mig själv som liten och sårbar, står där med den stora nyckeln, med de tunga tankarna, med rädslan, försiktigheten, hoppet och besluten som borde ha fattats för så länge sedan.
 
Detta sätt att se på mig själv, in i mig själv har blivit som en slags vänskap.
Ett biktbås.
Det är som en värld av olika delar där jag plockat isär både mig själv och mitt liv och pusslat ihop det igen.
Vridigt och vänt, vridigt och vänt.

Människor har talat om för mig att jag är mystisk, att man aldrig riktigt vet hur jag mår, vad jag tänker på.
Vad som egetligen är jag.
Och det kanske stämmer, även om jag själv aldrig riktigt insett hur långt in i mig själv jag faktiskt försvinner.
Att folk märker.

För att skydda mig sjäv från omvärlden, ifrån att störas, så stänger jag in mig i min lilla bubbla.
Ingen kan nå mig.
Ingen kan se mig.
Ingen kan förstå mig.
Jag är trygg, skyddad.
Jag är ensam men stark.

http://www.youtube.com/watch?v=OWIVi_Oa4as&feature=related