Ett steg
Idag känner jag mig uppgiven och lite vilsen.
Det känns som att jag andas, går, står ,ler och låtsas. Allt bara för att jag inte vet, inte orkar göra något annat.
Jag har ingen lust att riva upp känslor.
Men samtidigt måste man få lätta sitt hjärta ibland.
Och om det då innebär i en blogg på internet så får det bli så.
Jag bryr mig inte om vem som läser, se bort om du vill. Dessa orden är inte för dig.
Det här är för min skull. För mig.
Jag behöver skriva av mig och att publicera dikt efter dikt på sockerdricka räcker bara så långt.
Är det så att man alltid måste vara glad? Att finna sig?
Det känns som att jag blir överkörd och bara står och ser på. Varför?
Det hjälper inte att gråta, inte heller att bara låta det va.
Men jag bävar inför att behöva göra mig förstådd.
Varför kan jag inte bara få tala och få höra att det är okej.
Inte ens för mig är det lätt att bena ut grunden bakom detta virrvarr av känslor och tankar.
Jag tror inte jag förstår själv.
Jag vet inte om jag vill.
Det känns som att jag så många ord som trängs i bröstet men jag kan inte förstå dom längre.
Jag har tryckt ner dom så länge att innebörden har tappats bort.
Jag har funderat på att starta en annan blogg. En anonym blogg.
Där ingen vet att det är jag, där jag kan skriva vad jag vill, precis vad jag vill.
Utan att någon sitter och tror att jag riktar mig mot någon annan än mig själv.
Jag kanske borde göra det.
Jag är så otroligt trött på att censurera mig själv.
