Molnen hänger tungt på himlen och jag kan nästan känna den råa kylan sträcka sig genom mitt fönster där jag står och betraktar kvällen genom ögonen på min egen spegelbild.

Det har mörknat sedan länge och det känns som om ingenting riktigt skulle kunna lysa igenom den tjocka mörka massan av nattsvart himmel.  Som ett hav av eldflugor är ljus tända i alla fönster som ett stilla sätt att ledsaga alla vilsna själar hem. 

Jag tänker att om jag vore en av de där vilsna själarna, vilket ljus skulle vara mitt?

Jag tänker mig att jag skulle dras till det ljus som inte nödvändigast har den starkaste lågan utan det som får mig att känna den där vetskapen om att detta ljus värmer hela själen, min själ.

Jag sluter ögonen en stund för att se om något där ute förändras medan jag blundar.

Jag håller andan, öppnar ögonen, ett i taget, sakta.

Men ingenting har förändrats framför mina ögon. Ingeting som är synligt för mig.

Men jag vet att i den där stunden då mina ögon var stängda, upplevdes känslor, formades nya minnen, torkade tårar, öppnades sår, bytte nya själar plats med gamla och änglar sjöng i kör för alla som behövde.

Och jag jag stod vid mitt fönster som så många gånger förr, som så många andra gör.
En människa, en själ.
En betraktare av världen.