Klockan 17.00 en tisdag är vinden inte fläktande skön längre, den är kall och fientlig. Som om den vill svepa bort dig tillsammans med trädens alla löv och föra dig långt bort härifrån.

Det är oktober. Vi går mot vinter nu.

Vinterhalvåret är ur ett romantiskt perspektiv en tid för mysiga stunder, koppar med varm choklad, raggsockor och julyra.

Allting som dessa ord framkallar hos en spelar på värme. Allting går ut på att dela de där stunderna med någon, att inte vara ensam.

Det är aldrig någon som pratar om mörkret och kylan. Den delen som inte är lika mysig.

Där raggsockor är till för att inte värma bara fötter utan även den ensamma själen som likt eld törstar efter syre törstar efter värme och kärlek.

Ensamheten ligger alltid i bakgrunden. Den är kylan i snön, den är mörkret utanför fönstret, den är telefonen som aldrig ringer, den är julklapparna du inte får.

Men jag är inte ensam. Nedstämd och ledsen ibland, visst. Men aldrig ensam.

Klockan 17.00 en tisdag när vinden inte är fläktande skön längre då går jag med min vantklädda hand i min älsklings och mina raggsocksklädda fötter går med snabba steg hem. Hem till värmen, till kärleken.

Bort från ensamheten.

Hem.