Att det ska vara så svårt att få tag på viskostyger på nätet?!
Jag som hade kommit på en sån underbar plan, att jag skulle sy min egna lager på lager kjol och mitt egna lager på lager linne.

Jag som var så glad att jag äntligen fick tag på en bra kedja idag så att jag kunde göra mitt efterlängtade armband.
Nu verkar det som att jag har ett nytt huvudbry.

I did it.
Idag beställde jag detta fina armband som jag suktat efter länge nu.
Jag är inte mycket för smycken och men detta var så fint och så rosa och sött.
Den lilla flickan i mig föll pladask för färgen och den romantiska fjanten i mig föll för texten.
Så egentligen hade jag inget val.
I had to have it=)

 
Gårdagen var hemsk. Kände mig precis som Gustaf. Usch, var på uruselt humör och på väg att mörda hela världen.
Jag klippte håret och kom hem och kände mig inte riktigt nöjd. (Har fortfarande inte bestämt mig för om jag gillar det. Det var bättre förra gången.)
Jag glömde såklart cykeln i stan och kom inte på det förräns jag var hemma hos mamma. Detta innebar en kvällspromenad från Oxhagen till stan och även ännu mer gråa moln på min redan igenmulna himmel.

Idag känns det bättre.
Inte ens att Empa hade skit i baken har stjälpt mitt glada humör.
Jag bråkade med mig själv ett tag men gick sedan och ställde mig på vågen.
Empa och jag blev misstänksamma och dubbelkollade. Jag har slagit ihjäl ett kilo till!! =)
Nöjda med oss själva åt vi frukost Empa o jag,  och sen kom mamma förbi med fika och det innebar ju definitivt mindre moln på himmeln.

Javisst today I'm a ray of sunshine!

Om man bortser från att jag har noll pengar, noll jobb och en cp mp3-spelare så är mitt liv rätt sjysst ändå.
Tänka sig.

Tog en runda på stan idag i jakt på ett par lacktights.
Hittade ett par riktigt snygga på Gina Tricot men jag vet inte, blev ju velig som vanligt.
Jag får se.. dom e ju väldigt fina..

När jag ändå är inne på vad som är snyggt, Emil har hittat sina favoriter när det gäller årets strandmode och jag vet attman ska göra allt för kärleken men dom är ju ROSA!!!

Klockan är halv elva och Emmis har satt igång med sin ny vana att skrika och gnälla.
Hon löper och om nätterna är hon riktigt jobbig, Emil låg vaken större delen av natten vakade på henne så att hon inte skulle skrika så mkt att hon stör grannarna.
Vi har ju papperstunna väggar i det här huset och man hör i princip allt.
Självklart går ju Emmis och sätter sig i hallen och gastar där väggarna är som tunnast.
Tack så mycket Emmis.

Inatt är det väl min tur.
Jag tror att hon är ungefär halvvägs igenom löpet och jag hoppas att det börjar lugna ner sig snart.
Åtminstone så att man får sova litegrann.

Klockan 17.00 en tisdag är vinden inte fläktande skön längre, den är kall och fientlig. Som om den vill svepa bort dig tillsammans med trädens alla löv och föra dig långt bort härifrån.

Det är oktober. Vi går mot vinter nu.

Vinterhalvåret är ur ett romantiskt perspektiv en tid för mysiga stunder, koppar med varm choklad, raggsockor och julyra.

Allting som dessa ord framkallar hos en spelar på värme. Allting går ut på att dela de där stunderna med någon, att inte vara ensam.

Det är aldrig någon som pratar om mörkret och kylan. Den delen som inte är lika mysig.

Där raggsockor är till för att inte värma bara fötter utan även den ensamma själen som likt eld törstar efter syre törstar efter värme och kärlek.

Ensamheten ligger alltid i bakgrunden. Den är kylan i snön, den är mörkret utanför fönstret, den är telefonen som aldrig ringer, den är julklapparna du inte får.

Men jag är inte ensam. Nedstämd och ledsen ibland, visst. Men aldrig ensam.

Klockan 17.00 en tisdag när vinden inte är fläktande skön längre då går jag med min vantklädda hand i min älsklings och mina raggsocksklädda fötter går med snabba steg hem. Hem till värmen, till kärleken.

Bort från ensamheten.

Hem.